Irriterad av morgonkylan promenerade jag och min klasskamrat från Kina till skolan ihop, vid lunch åt jag tillsammans med elever från 13 olika länder och middagen hoppade jag över tillsammans med min klasskamrat från Venezuela. Livet på denna skola är utöver det vanliga. Jag skriver detta inlägg i smyg samtidigt som rektorn håller ett tal om UWC rörelsens ambitioner. Tid är en begränsad resurs på denna skola. Det, och bara det om något får du lära dig.
Många av er har säkert läst min kärleksförklaring till livet efter UWC på hemsidan, och jag kan för första gången detta år ärligt skriva att jag hade fel. Den största utmaningen är inte livet efter UWC utan snarare att försöka anpassa sig bland människor som försöker göra likadant. Ibland är det jobbigt, och ibland blir du irriterad. De första veckorna lär du säkerligen säga eller göra någonting du ångrar senare, tro mig, jag vet.
Men vad är det som gör UWC rörelsen, och UWC tiden så speciell?
Kompisarna, möjligheten att komma in på MIT och Harvard på full-stipendium eller kemilabbet skulle några svara. Mitt svar på frågan är möjligheten att hitta dig själv med hjälp av alla andra. På UWC skolan tvingas du lära känna dig själv, och du tvingas göra det snabbt. För första gången denna termin generaliserar (du lär dig att inte göra det här) jag och hävdar att alla som går på en UWC skola blir resurser för världsfred och förståelse i framtiden. Inte för att de är smarta, utan för att alla som går på en UWC skola lär känna sig själv otroligt bra.
Det är underbart.
Jag sparar presentationen till sist.
Mitt namn är Peshwas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar