Lucia firande på UWC in Mostar

Det känns ju lite genant att lägga upp vårat amatörmässiga luciatåg, när man har sett vilket paradtåg ni hade i Norge. Hos oss blev det lite spontant eftersom det var svårt att organisera ett helt tåg som enda skandinav. Som tur är fick jag med mig två finländare, och eftersom en av dom är halvt finlandssvensk så bestämde vi oss för att se till att våra kära klasskompisar skulle få ett litet smakprov på denna fina tradition. Så vi klädde oss i vitt, och gjorde det bästa vi kunde med Natten Går Tunga Fjät, det gick väl så där... ni får döma själva, men vi försökte iallafall...

Lucia på RCN.

Den 1 december är det tradition på RCN att de svenska förstaåringarna ska arrangera Lucia, så det gjorde vi såklart. Alla nordiska studenter deltog i tåget och klockan 7.30 började vi gå genom student village för att avsluta i Kantinan där alla satt och åt frukost. Dagarna innna hade några av oss bakat lussekatter som vi bjöd på, vilket var mycket uppskattat (som alltid när det gäller mat på skolan). Förra året var det några som trodde att stjärngossarna tillhörde Ku Klux Klan, ganska förståeligt om man aldrig har sett Lucia förut.

Här har ni luciatåget, tyvärr med ganska dålig kvalité...

November Break

While half the campus population is away - either enjoying a trip home or out discovering the world - the 100 or so students staying on campus, including myself, are also enjoying the very welcome break from midterm studying. The second-years have definitely not been lazy, but even as a first-year I have found the pace here to be unlike most I have experienced in the Swedish school system. Whether this is due to the IB curriculum, the numerous Extra Academic Activities (EACs) or just the lack of sleep is hard to say.

Apart from sleeping, prominent break activities include movie marathons, studying, trips to the civilization (read: Førde) and hiking. The picture below is from the trip to Jarstadheia, 600 metres above sea level, just behind the college.

Photo by Matthew Enger

Jag och Alma bad (tvingade) min rummis från Honduras att läsa våran svenska läxa, "Ett dockhem" av Henrik Ibsen och här har ni resultatet.

UWC-USA

Nu har jag varit här på UWC-USA i lite mer än 2 månader och har äntligen hittat ett tillfälle att berätta hur det är här. Man är så upptagen här är det första alla bör veta. Om det inte är läxor så är det aktiviteter (CAS som det kallas) eller alla roliga och olika vänner man umgås med. Vi har folk ifrån 80 olika länder här, och alla är speciella på sitt egna sätt som man lär sig dem första veckorna här. Jag har lärt mig så mycket om alla dessa länder, länder som jag trodde var väldigt lika kulturellt som Sverige har visat sig vara helt annorlunda. Hur känt Sverige är i världen varierar, antingen är det världens coolaste land eller så är det "Oh, where is that?". Menmen, nu när jag är här så vet alla väldigt mycket om Sverige. Jag har exporterat svenska ord och begrepp, svensk musik och svensk choklad. Alla älskar svensk musik och svensk choklad nu och brukar säga svenska ord med en rolig brytning. Och ingen brukar fråga mig längre "So where in Switzerland are you from?" :)

Hittils så har jag gjort så många saker jag aldrig trott att jag skulle göra vid 17-års ålder. Jag har bestigit New Mexicos högsta berg Wheeler Peak som är omkring 4400 meter högt (!), vandrat i Grand Canyon i 3 dagar, träffat folk ifrån världens alla hörn och mycket mer. Det bästa med det hela är att allt har bara börjat och många fler spännande saker väntar :)

En rolig sak värt att nämna är att det fortfarande är jättevarmt här. Jag har aldrig upplevt sådan värme så sent på året. Vid Augusti-September så var det runt 30-35 grader här, nu är det oftast mellan 20-25 grader och man kan fortfarande gå runt med shorts och T-shirt. Morgnarna kan vara lite kallare dock.

Den här helgen är det Halloween, som är en otroligt stor sak här. I Las Vegas kan man se föräldrar och barn gå runt utklädda till roliga saker och hus dekorerade med spindelnät etc. Igår hade vi också en fest då jag var utklädd till en vampyr och skrämde folk :) Och idag efter middagen så ska vi "Trick or Treata" lärarnas hus + ha en kostym tävling.

Om det är något mer ni undrar om den roliga skolan i USA så är det bara att fråga, jag svarar så fort jag kan!
Här kommer lite bilder ifrån roliga

events med roliga människor :)

/ Sharbel in New Mexico

Project Week 2010

Hej! Här i Mostar håller hela skolan på att blåsa bort och det regnar varannan dag. Så jag som är van vid fukten nere i central Afrika fick springa in i närmaste second hand affär och köpa en stor stickad tröja, något jag inte ägt på minst två år.

För cirka två veckor sen hade vi Project Week här i Mostar. Jag åkte med två andra tjejer (Merima från Bosnien, och Paula från Tyskland) hem till vår co-year, Tijana som kommer från en liten stad i Montenegro som heter Pljevlja. Vi var där i en vecka och jobbade på ett center för människor med handikapp, framförallt barn, som kallas "Ray of Hope." Det var otroligt givande och alla var så tacksamma att vi kom och vi fick ett väldigt varmt och välkomnande motagande. Barnen var jättehärliga och volontär arbetarna som jobbar där varje dag var också underbara människor. Vi lekte lekar och låtsades bla vara "Mr. Napkin." Vi fick även extremt god mat av Tijana's generösa familj och släktingar. Allt som allt var det en väldigt lyckad Project Week.

Förra helgen hade vi Community Care Day, som också var väldigt inspirerande. Vi plockade upp skräp och städade upp vissa delar av staden och hela tiden kom folk och tackade oss och visade sin uppskattning för att vi var bra förebilder för andra ungdomar i Mostar.

Igår hade vi besök av en viktig sponsor, Mr. Shelby Davis, som jag antar har hälsat på på de andra skolorna också. Just som jag satt i en säng och kollade på Futurama med en bosnisk kille, en hollänsk, och en turk, öppnades dörren och Mr. Davis och hela gänget kom in för att ta en titt på hur ett rum ser ut. Rätt annorlunda situation...

Imorgon ska vi ha Amnesty International All Night, vi ska sitta uppe hela natten och skriva olika brev som protest mot olika situationer där mänskliga rättigheter är brutna.

Denna veckan har vi fått lotta fram varsin "secret buddy" som man ska hitta på hemliga överaskningar åt under en veckas tid, innan man får avslöja vem man är. Så hela veckan har varit full av hemliga kälekbrev, massor med choklad, och små packet och diskreta meddelanden.

Ja, det var väl min uppdatering från Mostar, blev visst rätt långt eftersom det var ett tag sen jag skrev sist.

Lots of love from

UWCiM

Första snön

Och så kom första snön en onsdagseftermiddag strax innan lektionerna tog slut. Skrik och skratt hördes utifrån och själv var man ivrig som aldrig förr inför att klockan skulle slå 2 och man skulle springa ut från klassrummet för att hälsa snön välkommen. Snabbt rusade vi ut och såg snön falla, för några första gången och för några hundrade gången. Och jag, som sett snö varenda vinter, kan helt ärligt säga att denna gång var det något speciellt. Något riktigt speciellt. Att se uppskattningen i vissas ansikten eller tårar över något man tagit så givet innan var en märklig upplevelse. Kändes nästan som man själv såg snö för första gången.

PBL: Diploheggnecy

En blandning av Risk, Age of Empires och Robinson. Ungefär så sammanfattas nog bäst vårt försök att under tre dagar simulera världspolitik på lanthuset Heggnes. Fiktiva nationer med fyra personer i varje formades och spelet började. Monarkier, diktaturer och republiker kämpade om att försörja sin befolkning i en värld med resursbrist.

För att få mat var vi deltagare även tvungna att byta till oss vad vi behövde. På grund av misslyckad byteshandel och diverse missförstånd hade min grupp endast grillkorv samt ljust bröd, mörkt bröd, grovt bröd, och två sorters hembakat bröd med diverse pålägg att äta under de tre dagar PBL:en skulle pågå.

Att jag påpekade detta mer än en gång visade sig vid det sammanfattande mötet på onsdag kväll då jag korades till the I Only Ate Bread of Diploheggnecy.

De första två dagarna förflöt relativt lugnt. Vi vandrade ut till Heggnes på måndagsmorgonen, och hade ca två omgångar med fiktiva handlingar i spelet per dag. På tisdagkvällen kom arrangörerna med den briljanta idén att fortsätta spelet natten igenom, och återvända tidigare på onsdagen. Efter omgångar vid midnatt, 4.00 och 7.00 vandrade vi tillbaka vid niotiden trötta men något visare.

RCNUWC.

När vi inte gör kullerbyttor eller går på tur...

...pluggar vi kinesiska för att det är kul.

På tur til hytte -- Blåbrebu

Med löften om hällande regn och en "exceedingly comfortable" lördagkväll gav sig 4 grabbar och 4 tjejer iväg med en av skolans mattelärare och en tjej från skolans Outdoor Department för att på sant norskt maner "gå på tur".

Efter två och en halv timmes bussfärd bland de norska bergen på lördag morgon väntade första dagsetappen. 700 höjdmeters vandring (och emellanåt klättring) med full packning; 4½ timmar; och ett antal vattenstopp för att dricka vatten direkt från forsen senare väntade en mycket mysig hytte på berget, utrustad med solfångarelektricitet och eldstad. Tillsammans lagade vi mat och hade det allmänt trevligt.

På söndag morgon klockan 5.00 var det dags för väckning. I två timmar vandrade och klättrade vi sedan i mörkret ytterligare 300 höjdmeter, för att njuta av utsikten. När solen gått upp vandrade vi sedan ned till stugan, förberedde oss för avfärd, och gick nedåt igen. I strid med väderleksrapporten var det relativt fint väder även denna dag, något vi var mycket glada åt.

Efter 4 timmars nedstigning och insikter om morgondagens träningsvärk väntade två och en halv timmes sömn på bussen.

Summa summarum en fantastiskt häftig helg!

(Och nej, bilden är inte photoshoppad)

Over and out.

Fredrik

Kanelbullens dag på RCN.

Kanelbullens dag idag och vi första-åringar skulle, enligt tradition, baka bullarna. Under jäsningen av degen kom rastlösheten som resulterade i den här videon.

Alma Diaz Rämö, RCNUWC

Nu har jag varit här i en månad och en vecka för att vara exakt. En månad och en vecka som känns som betydligt mycket mer än bara det . På en månad har jag hunnit prova på saker jag aldrig gjort förut, lära känna människor och kulturer jag aldrig hade kommit i kontakt med annars, dansa som morgondagen inte fanns, se på en fantastisk show, vara med och gjort en fantastisk show, börja lära mig arabiska, springa i regnet, uppleva den vackra enkelheten i att bara sitta i ett dayroom hela kvällen, hoppa i fjorden, bli nära vän med underbara människor, vandra i bergen och framförallt har jag hunnit ha det så jävla kul. Jag kan inte säga annat än herrejisses vad jag lycklig över att få vara här. Tack. Jättestort tack verkligen.Ta hand om er. / Alma

Fredrik Eriksson, RCNUWC

I skrivande stund sitter vi svenskar tillsammans med vår svensklärarinna och valvakar. Åsikter sträcker sig från långt ut på vänsterkanten till före detta MSU-ordförande.

Våra spridda politiska ståndpunkter är en ganska bra symbol för mångfalden på skolan. Alla större religioner är representerade, hela den politiska skalan, av människor från alla kontinenter.

Själv heter jag Fredrik, är 17 år gammal, och kommer från en liten by i Småland. Bodde tidigare på en internatskola, och gick ut tvåan innan jag kom till Red Cross Nordic.

På bilden ser ni mig och tre andra på Canoe Leader Course, som jag deltog i tidigare denna helg. Det regnade i princip hela dagen - som det oftast gör här i Flekke - men vi hade riktigt roligt i alla fall.

Updatering från Mostar

Hej allihopa! Jag har nu varit här i Mostar i snart tre veckor, men det känns snarare som tre månader. Staden är fantastisk. Oerhört vacker och massor att erbjuda. Jag tror aldrig jag har sett så många caffeer och bagerier på ett och samma ställe. Mostar ligger i en dalgång omringad av berg och med en blå-grön flod som rinner rakt igenom. Den vackraste byggnaden i staden är vår skola som skiner med sina oranga och gula färger.

Skolan är också bra. Både elever och lärare är öppna för nya ideer och dömer ingen oavsätt skildnaderna som finns här. Och det är alltid något på gång. Förra veckan var vi lediga på grund av slutet på ramadan så ett gäng av oss på 14 personer åkte till Dubrovnik på den billigaste semester jag någonsin varit på. Vi var där i två nätter och inklusive mat, rum, och bussbiljetter kostade det bara runt 50€.

I lördags var den svenska ambassadören här på besök. Han var jättetrevlig och eftersom jag är enda svensk här har jag nu en stående inbjudan till den svenska ambassaden i Sarajevo.

Det är jättekul att höra vad ni andra har för er på era skolor. Även om jag inte är någon super-nationalist är det kul att höra lite från ens egna co-years.

Varma Hälsningar från Maja i Mostar!

Bilderna man kan se havet på är från dubrovnik dom andra är från en bombad bank precis brevid skolan. Den oranga byggnaden är var vi har våra lektioner.

Peshwas Farik, RCNUWC

Irriterad av morgonkylan promenerade jag och min klasskamrat från Kina till skolan ihop, vid lunch åt jag tillsammans med elever från 13 olika länder och middagen hoppade jag över tillsammans med min klasskamrat från Venezuela. Livet på denna skola är utöver det vanliga. Jag skriver detta inlägg i smyg samtidigt som rektorn håller ett tal om UWC rörelsens ambitioner. Tid är en begränsad resurs på denna skola. Det, och bara det om något får du lära dig.

Många av er har säkert läst min kärleksförklaring till livet efter UWC på hemsidan, och jag kan för första gången detta år ärligt skriva att jag hade fel. Den största utmaningen är inte livet efter UWC utan snarare att försöka anpassa sig bland människor som försöker göra likadant. Ibland är det jobbigt, och ibland blir du irriterad. De första veckorna lär du säkerligen säga eller göra någonting du ångrar senare, tro mig, jag vet.

Men vad är det som gör UWC rörelsen, och UWC tiden så speciell?

Kompisarna, möjligheten att komma in på MIT och Harvard på full-stipendium eller kemilabbet skulle några svara. Mitt svar på frågan är möjligheten att hitta dig själv med hjälp av alla andra. På UWC skolan tvingas du lära känna dig själv, och du tvingas göra det snabbt. För första gången denna termin generaliserar (du lär dig att inte göra det här) jag och hävdar att alla som går på en UWC skola blir resurser för världsfred och förståelse i framtiden. Inte för att de är smarta, utan för att alla som går på en UWC skola lär känna sig själv otroligt bra.

Det är underbart.

Jag sparar presentationen till sist.

Mitt namn är Peshwas.

Ebba Hassel, RCN.

Hej allihopa!

Mitt namn är Ebba Hassel och jag har nu varit en vecka på Red Cross Nordic i Norge. Introveckan är nu avklarad och det har varit fullt upp hela dagarna och mycket roliga saker som hänt hela tiden. Jag trivs verkligen hur bra som helst! Alla här är jättetravliga och öppna, vart man än går finns det alltid någon att prata med. Te x satt jag och Stella (en annan svensk förstaåring) tillsammns med en kille från Angola och diskuterade korruption i till frukost och nu sitter jag i vårt allrum med tjejer från Nederländer, Finland och Danmark, häftig mix eller hur?

I lördags hade vi temafest där alla rum fick välja ett valfritt tema och klä ut sig. Mitt rum med Naina från Pakistan, Amannisa från Kina och Marie från Danmark förvandlades till rockbandet Kiss för en kväll och sen dansade vi hela kvällen lång! Bilden ovanför är jag och mina rumskompisar.

Idag är vi helt lediga innan skolan startar i morgon och jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot det, alla kurser jag har valt verkar jätteintressanta och just nu är problemer att jag vill läsa fler kurser än jag får... Jobbiga problem, verkligen!

Hoppas att inlägget inte blev allt för rörigt och så får ni höra mer om alla äventyr här i Flekke nästa gång.

Maja Morsing, UWC in Mostar.

Hej, jag heter Maja Morsing och jag har kommit in på UWC skolan i Mostar, Bosnien and Hercegovina och kommer väl antagligen skriva lite inlägg på denna blogg med jämna mellanrum. Jag måste erkänna att detta faktist är första gången jag bloggar, så om någonting blir fel får jag väl skylla det på min ovana. Jag har tidigare bott på lite olika ställen ihop med min familj. Nu senast bodde jag i Douala, Kamerun i två år. Det kändes jättetråkigt att lämna, men glädjen över att jag kommit in på UWC underlättade det hela.

Jag har känt mig rätt lugn under sommaren efter det jag fått beskedet att jag kommit in, som kom dagen innan min födelsedag. Men med bara cirka 4 dagar kvar börjar det kännas lite nervöst. Både att lämna hemmet och att möta något helt nytt. Hysterin med packningen gör också att det börjar gå runt i huvudet. Just nu har mitt lilla rum i vårt sommarhus i östra Småland förvandlats till någon slags packnings central där jag försöker summera det nödvändigaste i en väska på 20kg.

Ett lugnande element har varit den goda kontakten jag fått ifrån skolan. Jag har haft personlig kontakt med flera som gått ett år på skolan och alla har varit väldigt trevliga och välkomnande. Förra veckan fick jag också en broschyr från eleverna som nu ska börja andra året med tips om bra fikaställen och lite kort om vad det är vi ger oss in på. Det gjorde mig verkligen mer förväntansfull inför att komma iväg.

Nu ska jag ut och njuta av de sista småländska sommarkvällarna, på ett tag iallafall.

/Maja M

Blogg från världen där ute!

Här samlas en hel del erfarenheter från svenskarna som går på olika UWC-skolor över hela världen 2010-2012. 'Suerte!' önskar Svenska Kommittén för UWC!

Ny blogg

Nu är bloggen igång! Blogga på!